Ur kaos föds ordning
Efter ett riktigt skitår med mängder
av otroliga fysiska skador, signaler från kroppen och kollapser av
trötthet, så gick det inte längre. Ett år av ständig
arbetsstress, oavslutade uppgifter, frustration, dämd ilska, öppen
ilska, noll uppbackning, jonglerandes med småbarnslivets vardag -så
tog det stopp.
Kroppen skrek; Enough!! Lyssna!!
Jag lyssnade. Kapitulerade.
 |
| Bild:Google |
En dag i slutet av April gick jag inte
tillbaka till jobbet utan gick till läkaren och sade att kroppen har
lagt av och att jag nu kapitulerar inför allt, kan inte ta ett steg
till. Grät som en stucken gris.
Den utbytta husläkaren tog sig tid,
undersökte, lyssnade länge, tittade mig i ögonen.
Såg människan bakom mina grå ögons
slöja.
”Så här dåligt får inte en
människa må. Nu släpper vi inte dig förräns du mår okej igen!”
Såå..nu var det bara att acceptera
att man var utstressad, utmattad och sänkt.
Och i den tron levde jag de första
månaderna. Beskyllde mig för svagheten jag bar på. Oket av andras
röster och anklagelser tyngde mig. För denna typ av sjukdom är
inte legitim. Det är ju inte ett brutet ben!!
Men efter åtskilliga undersökningar
och nya typer av läkarteam har man hittat fel på signalsubstanser,
hormoner, blodvärde, benmärg, leder och nu eventuellt njurar. Jag
äter åtskilliga mediciner. Gått från noll medicin till en veckodosett
för att hålla reda på alla.
Jag kommer bli bra...eller bättre iaf.
Kroppen kommer successivt att bli återställd. Och JAG kommer bli
jag igen. Med en erfarenhet rikare.
Jisses, vad jag lärt mig att minsta
lilla organ påverkar ett annat, som påverkar ett annat, som...
Som man inte kan tänka sig hör ihop
med något annat. Kroppen är fantastisk på att kompensera.
NU kämpar jag fortfarande mot
tröttheten, utmattningen som kommer som ett slag i magen när jag
minst anar. Har inte riktigt lärt mig att jag fungerar bara varannan
dag. Och det har ju givetvis ingen annan i min omgivning lärt sig
heller. Oerhört frustrerande.
Jag väntar på att få komma till
Stressrehab och Stressrehab väntar på bättre medicinska resultat
från min kropp innan jag får komma. Moment 22, if you ask me.
Jag har smugit tillbaka till jobbet för
att testa min kapacitet. Vad jag längtat efter kollegor och umgänge,
skratt och synliga resultat!
(Det finns annat och andra jag inte
längtat efter. Men det ena kommer med det andra.)
Nu är jag i ett läge jag kan hantera
och fortsätta bygga på.
Göra mig synlig igen, göra min röst
hörd!
