My Cup of Everything

Ur kaos föds ordning

Efter ett riktigt skitår med mängder av otroliga fysiska skador, signaler från kroppen och kollapser av trötthet, så gick det inte längre. Ett år av ständig arbetsstress, oavslutade uppgifter, frustration, dämd ilska, öppen ilska, noll uppbackning, jonglerandes med småbarnslivets vardag -så tog det stopp.

Kroppen skrek; Enough!! Lyssna!!

Jag lyssnade. Kapitulerade.

Bild:Google

En dag i slutet av April gick jag inte tillbaka till jobbet utan gick till läkaren och sade att kroppen har lagt av och att jag nu kapitulerar inför allt, kan inte ta ett steg till. Grät som en stucken gris.

Den utbytta husläkaren tog sig tid, undersökte, lyssnade länge, tittade mig i ögonen.

Såg människan bakom mina grå ögons slöja.

”Så här dåligt får inte en människa må. Nu släpper vi inte dig förräns du mår okej igen!”

Såå..nu var det bara att acceptera att man var utstressad, utmattad och sänkt.

Och i den tron levde jag de första månaderna. Beskyllde mig för svagheten jag bar på. Oket av andras röster och anklagelser tyngde mig. För denna typ av sjukdom är inte legitim. Det är ju inte ett brutet ben!!

Men efter åtskilliga undersökningar och nya typer av läkarteam har man hittat fel på signalsubstanser, hormoner, blodvärde, benmärg, leder och nu eventuellt njurar. Jag äter åtskilliga mediciner. Gått från noll medicin till en veckodosett för att hålla reda på alla.

Jag kommer bli bra...eller bättre iaf. Kroppen kommer successivt att bli återställd. Och JAG kommer bli jag igen. Med en erfarenhet rikare.

Jisses, vad jag lärt mig att minsta lilla organ påverkar ett annat, som påverkar ett annat, som...

Som man inte kan tänka sig hör ihop med något annat. Kroppen är fantastisk på att kompensera.

NU kämpar jag fortfarande mot tröttheten, utmattningen som kommer som ett slag i magen när jag minst anar. Har inte riktigt lärt mig att jag fungerar bara varannan dag. Och det har ju givetvis ingen annan i min omgivning lärt sig heller. Oerhört frustrerande.

Jag väntar på att få komma till Stressrehab och Stressrehab väntar på bättre medicinska resultat från min kropp innan jag får komma. Moment 22, if you ask me.

Jag har smugit tillbaka till jobbet för att testa min kapacitet. Vad jag längtat efter kollegor och umgänge, skratt och synliga resultat!

(Det finns annat och andra jag inte längtat efter. Men det ena kommer med det andra.)

Nu är jag i ett läge jag kan hantera och fortsätta bygga på.

Göra mig synlig igen, göra min röst hörd!