Okej...Here I go...
Jag mår bättre.
Hurra! Jo, jag gör det. Skönt. Men vilket skitår det varit!
Om jag tittar i backspegeln för 2012, då minns jag fragment av året.
Skrämmande.
Största delen av året var jag sjukskriven. Tog myrsteg fram och elefantkliv bak. Som att köra bilen och ständigt få motorstopp. I huvudet och även andra delar av kroppen.
Frusterande.
Sjukskrivning och ett helt team sattes in. Eller
JAG satte in ett helt team. Husläkare,reumatolog, neurolog, gynekolog,ortoped, sjukgymnast och psykolog. Nu jäklars skulle jag må bra igen.
Nu skulle dom få
FIXA mig!
Jag
VILLE inte tro på det, kunde inte ta in och förstå att det var flera sjukdomstillstånd jag hade.
Ingen annan i min omgivning förstod ju.
Vadå Utmattningssyndrom? Vadå PTSD? Vadå Bechterew? Vadå hypofysinsuffiens? Vadå galna värden?
 |
| Bild:Google |
ja,jo..jag mådde ju pissdåligt, men det går väl över med lite vila, eller?
Jaha, inte det...lång tid, säger du? Vadå kan ta
TRE ÅR? Vadå livslånga diagnoser?!
Det tar tid innan förståelse, acceptans och nystart fungerar. Jobbar på det fortfarande.
Mitt i starten av mitt kurerande så slog ödet till och jag höll på att bli av med min far i en hjärtinfarkt.
Tack för hans känsla, att i nöd, be om hjälp och för att det inte var hans tid att gå.
Det satte mitt egna tillstånd i väntkön. Jag stängde av och kunde bara med viss längtan se fram emot en semester utomlands. En resa som blev utan min far. Min oro för honom fanns ständigt där. Avståndet till honom gjorde ingenting lätt.
Miljöombytet, värmen, vattnet, maten gjorde att vi stundtals kunde njuta av vår ledighet. Men nästa gång blir det
all inclusive, utan städning, matlagning, sjukdomar osv...
Jag var dock minst lika trött och utmattad efter resan som innan. Vilket var en besvikelse.
SÅ skulle det ju inte bli, det var inte planen. Resan skulle ju
"rädda mig", "förbättra mig", "förändra mig".
Två dagar efter hemkomsten skulle min hand opereras och jag kunde nu invänta en ny sjukskrivning. Den kändes mer legitim av någon anledning. Och jag kunde koppla av, hämta kraft under sommaren. Vänja mig vid de mediciner jag blivit insatt på. Sakta visade jag bättre blodprovsresultat. Gjorde mig redo att börja jobba igen. Om än bara på 25%. Inget fick för snabbt nu, sade min Gud, husläkaren Linda.
Det gick bra hemma och på jobbet tills reumatologen ville byta ut det skadliga kortisonet mot sulfasalacin. Jag hade väntat länge nog och visste att kortisonet måste bort. Med reservationen att alla tål inte sulfa.
Exakt så. Sulfa måste vara djävulens medicin, för fy sjutton vad sjuk jag blev. Sjuklig trötthet, magsmärtor, graviditetssvullnad, jag blev helt oformlig i ansiktet, utslag, klåda.
Som om det inte hade räckt med svullnaden av kortisonet?!
Jag stängde in mig fullkomligt i min värld, stod inte ut med vare mig själv eller andra.
En morgon fick jag nog. Åt helsike med det här rävgiftet. Ge tillbaka mitt kortison.
Genast fick jag avsluta sulfan och blodprovet visade att den redan hade gått åt på levern. Rävgift.
Pga den medicinen hade jag utstått flera ultraljud och även en vidrig gastroskopi. Mina tarmar var skadade. Reumatologen stod inte högt i kurs hos mig vid det här laget.
Fyrdubbla doser med kortison med nedtrappning. Jaha, tillbaka där vi började. Höjning av andra mediciner och jag var på banan igen. Till skillnad mot vidriga september/oktober, blev November en fantastisk månad.
Så här bra hade jag inte mått i kroppen eller huvudet på väldigt länge. VÄÄÄLDIGT LÄNGE!
Jag började se utanför mitt töcken. Dimman hade sakta börjat skingra. Åh 17, är det så
HÄR det ÄR att LEVA!Jag börjar sakta förstå mitt tillstånd, så här i backspegeln. Orkkom tillbakaoch saker kändes roliga igen.
Yeah!
Att jag återigen,
tillfälligt, klev in i den värsta dimman man kan tänka sig, under julveckorna får gå till historien som ett bakåtkliv. Nu stegar jag framåt igen. Tillbaka på
GÅ!
Fy vad ensamt det varit/är. Fy så vilse och oförstådd jag känt mig. Fy så sjuk jag var i april-maj-juni, utan att jag kunde förstå det. Hur oredo jag var.
Kanske fortfarande är.
Att ett brutet ben går att förstå sig på vet ju alla.
Men en utmattning i hjärnan och stora delar av kroppen
ÄR så
oförståligt.
Tills det drabbar en själv.
Att leva i en gröt. Att tappa minnet, fokus, att inte kunna läsa en text, hålla en tråd, att inte ha en koncentration, att inte veta vad man ska göra på jobbet. Ett jobb man gjort i tio år!
Att inte minnas datum, koder,telefonnummer, namn,tider. Att tro att man ska komma ihåg en sak i kalendern för att förr gick det minsann bra. Men icke. För att man inte tryckt en portkod på två veckor, en kod man andvänt vecka ut o vecka in en hel höst, och sen är den bortblåst. Jag minns de första siffrorna, men inte de två sista. Samma sak med bankkortskoder.
Att glömma svara på sms, mail och telesamtal. Om jag inte svarar på en gång så glömmer jag bort det, tror att jag gjort det eller så minns jag inte att jag fått något. Korttidsminnet är trasigt.
 |
| Bild:Google |
"Det tar tid för nervtrådarna att hitta tillbaka igen"....
säger alla läkare.
Tid.
Ja, tids nog kommer jag förhoppningsvis igen.
Förhoppningsvis.
 |
| Bild:Google |
