Härom dagen hade jag ett gott "twitter-samtal" med en svensk välkänd blond livscoach.
Som ganska snabbt öppnade upp frågan; "Vilka är dina vänner?" Och vidare "Finns dom där när du behöver?" "Finns du där när de behöver?".
Njaaa!.... "Fundera på det ett tag nu, svårare än så är det inte."
Fick genast en klump i halsen, fan vad rakt på. Men hon hade ju givetvis rätt.
Finns dom där? Finns jag där? Och svaret är enhälligt - Nej.
Huvudet mot kudden. Gråt.
Gråt över vilken dålig vän jag är. I hjärtat är jag inte det. Och i tankarna är jag fullt upptagen med att tänka på både den ena och den andra personen. Men jag är dålig på att höra av mig. Förlåt.
Gråt över hur övergiven jag kan känna mig ibland. Hur den ledsna, sjuka jag inte accepteras om den glada, självbjudande, roliga jag inte är med. Om ni inte känner igen mig.
Om ni finns där, om ni lever likadant och åtminstone tänker på mig. Då förlåter jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar