BEDÖMNING FÖR REHAB

Bild:Google

THEY TRIED TO MAKE ME GO TO REHAB, I SAID "NO NO NO"

YES, I'VE BEEN BLACK BUT WHEN I COME BACK, YOU'LL KNOW KNOW KNOW....

Jo, STRESSREHAB på Danderyds Rehabiliteringscenter står på tur.

OM jag blir väl bedömd.

Utfrågningsluntor om hälsotillståndet och tre (3) bedömningsmöten a´2 timmar var, ska passera.

Har nu gjort två möten. Det första var bedrövligt. För höga förväntningar om att Räddningen var nära 

och den bistra verkligheten krockade kraftigt i en korridor på Danderyd.

Jag hoppades på varma, mjuka, förstående människor, sprungen ur en varm, välkomnande miljö, 

som bara osade trygghet,  friskhet och framtidshopp.

TJI FICK JAG!

Det börjar med skylten utanför det separata huset. Psykiatri, Stressrehab etc..

Självklart. Utmärk gärna Psykatrin ännu mer som något skamfyllt, gör det. 

Morr...Det är INTE spetälska...

Låst dörr. Ringklocka. Buzzz...Klick. Dörren öppnas. Jaha, Nähä...

Här kom ingen och välkomnar i dörren.

Tom lång korridor. Dålig syn.Ser knappt änden på korridoren.

En skylt med pil, Väntrum.

Gammalt kontor, omgjort till färglöst väntrum. Stolar. Släckt. Inga blommor.

Kul?!

NOT!

Väntar på en av de där stolarna.. I dunkelt sken. 

Vart faen har jag hamnat?

"Är du Pxxxx?"

"Ja"

"Kom här."

Personen, Kuratorn, rusar fram före mig i korridoren, utan att ha hälsat.

Tentaklerna ute. Hjälp.

Efter två timmars, ibland dömmande, utfrågning och ut-och invändigt tömmande 

om livets tråkigheter, har personen mage att fråga;

"Sitter du här och Är nedstämd?"

Inte faen blir jag glad av att prata om det som man mår dåligt av...

"Nja, Njae...alltså inte mer än vanligt..."

Jag grät när jag gick därifrån och fasade inför nästa bedömingssamtal.

Vad 17 har jag givit mig in på?

Arg, nervös och med pansardräkt på var jag redo för möte 2.

Här komer en liten äldre läkare, som tar i hand, erbjuder kaffe, vatten och näsdukar.

Skojar friskt genom hela korridoren. Är detta möjligt? Gick jag rätt? När ska hon dräpa? 

Bästa jag har pansar kvar på, man vet ju aldrig..aldrig dömma hunden efter håren...

Hon är alltså medicinsk Doktor och förklarar och diskuterar under 2,5 timme på ett utomordentligt bra sätt. Jag skrattar, gråter, frågar och frågar om. Hon lugnar mig och förklarar att mitt beteende är fullt normalt och som "det är" under denna sjukdom. 

Jag är INTE dement, har inte Altzheimers, tumörer (vad vi vet), ska inte bli blind, har inte afasi eller dyslexi, är inte schizofren, har troligen ingen bokstavskombination och verkar inte manisk eller bipolär.

 Jag har passerat utbrändhet för länge sedan och utmattningssyndrom med PTSD är nu ett faktum.

Inga tvivel. Det har det ifs inte varit innan heller, men Nu har expertisen sagt sitt.

Omtumlande. Skrämmande. Skönt. Trist. Bra. Snurrar i skallen.

Hoppas Hoppas sista mötet går bra, så att den vågskålen väger tyngst. Annars klarar jag nog inte denna sjukhusmentalitet. Kan ju inte sitta med pansardräkt på...

Bild:Google
Nervceller i Hippocampus, en del av hjärnan som bildar långtidsminnet.